An christian act
Idag så var jag inne på ett apotek i Köpenhamn med Helle. En kompis från Höjskolen som jag går på. Borup heter den. Borups skandinaviske Höjskole, halva klassen danskar, halva klassen norrmän. Och jag då, svenskan, och en annan svensk. Jag läser mina favorit farvorit favoriiiiit ämnen: Teater och Dans på måndagar och tisdagar. Journalisitk på onsdagar. Politik på torsdagar och sist men inte minst Målning på fredagar.
Ja, jag är väldigt lycklig för att jag får chansen att gå på en sån här härlig skola.
Jag var överlycklig i fredags då vår målningsgrupp fick gå runt en hel dag på Statens museum och analysera nordisk konst sen 1700-talet och framåt. Det är så fruktansvärt intressant. Jag satt helt trollbunden och lyssnade på när lärare och studenter diskuterade färg och penseldrag och innebörd och bakgrund.
Men vägen hit har inte varit så lätt som den kanske sett ut. En förvirrad och extermt utmattad, sliten och nött Hanna har tagit sig fram i världen. Historien är lång, men för att göra den lite kortare så har jag kastat mig själv in i olika världar. Alla intryck och anpassningar har gjort slut på mig. Jag har inte känt igen mig själv.
Det enda som inte fick mig att bryta ihop helt och hållet och gömma mig under täcket dag och natt var att jag vet hur det faktiskt är. Det kommer inte bli lättare. Vad jag än gör så kommer det vara något nytt och påfrestande. För när någonting slutar så blir det, vad man än väljer, något helt nytt. Nya platser, nya regler, nya människor, nya bostadsansökningar, nya lån, studier, jobb, nya gator, nya spel och det värsta av allt, nya vänner som från och med den stunden vi blir vänner alltid kommer finnas i mig och som jag alltid kommer sakna. Aldrig tillåts man känna känslan av att det faktiskt är rätt bra att leva och att allt är rätt okej "nej nej, jag måste snegla på klockan, måste hinna, måste springa, måste...måste.....måste..." Jag vet inte ens vad jag jagar.
Just nu spelades en låt av Brandi Carlile i mitt huvud, Canonball:
....There is a man all alone, telling me his friends are gone, that they died and flown away. So I told him he was wrong, that your friends are never gone, if you look to the sky and pray....
NÅGOT VÄLDIGT KUL SOM HÄNT:
Jag måste berätta något som får mig att hoppas igen, sedan jag kommit till Köpenhamn så har jag träffat mina mycket kära vänner från resan Israel i höstas,
Pablo från mexico träffade jag under min första vecka här (vi festade och pratade om allt hela natten till kl 4 på morgonen)
Sen för några dagar sen stötte jag på Emilie från Köpenhamn när jag skulle till skolan (helt otroligt att se hennes vanliga liv, där hon hoppas på en buss i Nörrebro, istället för att sitta och äta i dinninghall i Baram....)
Nu i helgen så var Anna från Österrike, Julia från Amsterdam och Klara från Helsingborg på besök i Köpenhamn. Vi åt middag, alla vi och Rebecca som är köpenhamnare, helt otroligt. Vi packade inte äpplen, utan vi satt på en restaurang tillsammanse i Danmark. Helt otroligt, var tvungen att nypa mig själv.
Kvällen slutade med att alla tre tjejer som var på besök här förfestade hos mig (jag var jätteorolig för vad mina flatmates skulle säga, det var liksom min första helg och jag tar med mig tre vänner och dricker öl och sjunger till israeliska sånger på mitt rum... )
Men tur för mig att italienaren Giovanni och danskan Elisabeth är extremt laidback och bara tyckte det var kul.
Eftersom att jag är helt ny själv här, jag har bara bott här i några få dagar , så visste jag inte vart vi kunde gå ut. Eliz tipsade om en klubb som hette DRÖNE, som låg två minuter bort. Rökigt, crowded. Men indie och väldigt häftigt och skönt ställe, jag har aldrig upplevt något liknande i Skandinavien.
Sen åt vi världens godaste kebabrulle (nybakat bröd). Efter det sov vi alla fyra, inte så bra, i min säng, trots att den är stor så är det inte såå stor.
Nästa dag bestämde jag mig för att hänga med resten av gänget till Helsingborg. Väl i Helsingborg hade vi inte så mycket tid, vi åt mcdonalds i bilen påvæg mot köpcentret där jag köpte en massa kläder. Det är första gången på ungefär två år som jag köpte kläder. Jag skojar inte.
Min plan var att åka tillbaka till Köpenhamn samma dag, dålig plan, för jag var lika trött som en zengångare som inte fått sova på tre år. Så jag blev kvar, vi åt africana-pizza och såg på "LOVE AND OTHER DRUGS" och en skräckfilm.
Nästa morgonen skulle Anna till Kastrup, för att ta flyget hem. Klara skjutsade oss kl 7, tidigt på morgonen. Jag och Anna satt på färjan från Helsingborg till Helsingör och pratade om minnen, Israel, människor och skvaller från förr och nu.
Så hær ser ingången till min skola ut BTW:
För att gå tillbaka till det jag började på, på den första raden av det här blogginlägget.... Jag och Helle var på apoteket idag. Jag skulle inte ha något men tog en kö-lapp, i fall om att. Sen när det närmaste sig min tur så bestämde jag mig för att ge bort min kö-lapp till en gammal gubbe.
"Er det riktig?" Frågade han mig.
"Ja visst, ta den" Sa jag.
Jag gick ut ur det jobbiga apoteket där man fick andnöd med en massa andra människor och stod istället utanför och väntade. När gubben gick ut så frågade han mig om han fick ge mig 20 kronor för att jag varit så snäll mot honom.
"Nej, nej, det ska du inte" sa jag.
Han fortsatte gå bort mot gatan.
Efter fem minuter så ser jag gubben komma tillbaka, gående mot mig.
"Are you a christian?" (Han hade förstått att jag inte pratade danska)
"Good question" sa jag "I believe in God. But I don't know if I would call myself a particularly chirstian person."
"You act like one. What you did for we was a very kind chirsitan act. God bless you."
"Thankyou, god bless you too."
Jag och Maria besøkte føresten Københavns Domkirke i Søndags kvæll, efter att vi sett på en førvånadsvært bra film som heter "Midnight in Paris" av Woody Allan. Det var inte sista gången jag gick till den kyrkan.
PÅ MIN SKOLA så har jag gjort en undermedveten analys. Det finns en grupp som är typiska Köpenhamnare. Väldigt snygga, unika, speciella, starka, stilfull designade, lyckade och snälla...MEN typiska storstadsbor. De har redan sitt liv här, sina vänner, sin familj. Lite svåra att komma nära. Eller så har vi bara olika sätt att vara, vilket skapar en liten barriär. Språket skapar också en liten barriär, för de snackar så fort och med slag.
Sen har vi de unga, rika, party- norrmännen som precis kommit ut från gymnasiet. Söta och glada många av dom, med de har en stänk av naivitet och bortskämdhet. Oljan kan man inte bygga en stabil självkänsla på. (he he he, vad jag kan vara vitsig ibland :P)
Kategori nr 3 består av danskar från andra ställen än Köpenhamn. De är nya men ändå inte.
Kategori nr 4 består väl egentligen av mig. Svenska Hanna. Och kanske svenska Gabriel. Och engelskmannen Tim. Jag visste inte vad jag skulle tycka om min kategori innan, men nu tror jag att jag inte har något emot den. Den är rätt bra :)
Min skola accepterar bara studenter med skandinaviskt ursprung, jag har inte tänkt på det på det sättet, jag vet inte om det skulle kunna finnas ett sånt krav i Sverige. Sverige ær så oroliga før att verka rasistiska. Ingen annan är i alla fall från någonannastans. Förutom Tim då, som är halv dansk halv engelsk.
Skandinavien är intressant. Danskar, svenskar och norrmän, islänningar och finnar. Vi är så nära men ändå inte. Jag vet inte hur många samtal jag har haft om de skandinaviska språken eller om olikheterna mellan nationaliteter. Jag undrar när det ämnet kommer bli helt uttjatat.
Nu bor jag føresten på Julius Blom Gade i Nørrebro, København. Så hær ser min dørr ut:
Ja, jag är väldigt lycklig för att jag får chansen att gå på en sån här härlig skola.
Jag var överlycklig i fredags då vår målningsgrupp fick gå runt en hel dag på Statens museum och analysera nordisk konst sen 1700-talet och framåt. Det är så fruktansvärt intressant. Jag satt helt trollbunden och lyssnade på när lärare och studenter diskuterade färg och penseldrag och innebörd och bakgrund.
Men vägen hit har inte varit så lätt som den kanske sett ut. En förvirrad och extermt utmattad, sliten och nött Hanna har tagit sig fram i världen. Historien är lång, men för att göra den lite kortare så har jag kastat mig själv in i olika världar. Alla intryck och anpassningar har gjort slut på mig. Jag har inte känt igen mig själv.
Det enda som inte fick mig att bryta ihop helt och hållet och gömma mig under täcket dag och natt var att jag vet hur det faktiskt är. Det kommer inte bli lättare. Vad jag än gör så kommer det vara något nytt och påfrestande. För när någonting slutar så blir det, vad man än väljer, något helt nytt. Nya platser, nya regler, nya människor, nya bostadsansökningar, nya lån, studier, jobb, nya gator, nya spel och det värsta av allt, nya vänner som från och med den stunden vi blir vänner alltid kommer finnas i mig och som jag alltid kommer sakna. Aldrig tillåts man känna känslan av att det faktiskt är rätt bra att leva och att allt är rätt okej "nej nej, jag måste snegla på klockan, måste hinna, måste springa, måste...måste.....måste..." Jag vet inte ens vad jag jagar.
Just nu spelades en låt av Brandi Carlile i mitt huvud, Canonball:
....There is a man all alone, telling me his friends are gone, that they died and flown away. So I told him he was wrong, that your friends are never gone, if you look to the sky and pray....
NÅGOT VÄLDIGT KUL SOM HÄNT:
Jag måste berätta något som får mig att hoppas igen, sedan jag kommit till Köpenhamn så har jag träffat mina mycket kära vänner från resan Israel i höstas,
Pablo från mexico träffade jag under min första vecka här (vi festade och pratade om allt hela natten till kl 4 på morgonen)
Sen för några dagar sen stötte jag på Emilie från Köpenhamn när jag skulle till skolan (helt otroligt att se hennes vanliga liv, där hon hoppas på en buss i Nörrebro, istället för att sitta och äta i dinninghall i Baram....)
Nu i helgen så var Anna från Österrike, Julia från Amsterdam och Klara från Helsingborg på besök i Köpenhamn. Vi åt middag, alla vi och Rebecca som är köpenhamnare, helt otroligt. Vi packade inte äpplen, utan vi satt på en restaurang tillsammanse i Danmark. Helt otroligt, var tvungen att nypa mig själv.
Kvällen slutade med att alla tre tjejer som var på besök här förfestade hos mig (jag var jätteorolig för vad mina flatmates skulle säga, det var liksom min första helg och jag tar med mig tre vänner och dricker öl och sjunger till israeliska sånger på mitt rum... )
Men tur för mig att italienaren Giovanni och danskan Elisabeth är extremt laidback och bara tyckte det var kul.
Eftersom att jag är helt ny själv här, jag har bara bott här i några få dagar , så visste jag inte vart vi kunde gå ut. Eliz tipsade om en klubb som hette DRÖNE, som låg två minuter bort. Rökigt, crowded. Men indie och väldigt häftigt och skönt ställe, jag har aldrig upplevt något liknande i Skandinavien.
Sen åt vi världens godaste kebabrulle (nybakat bröd). Efter det sov vi alla fyra, inte så bra, i min säng, trots att den är stor så är det inte såå stor.
Nästa dag bestämde jag mig för att hänga med resten av gänget till Helsingborg. Väl i Helsingborg hade vi inte så mycket tid, vi åt mcdonalds i bilen påvæg mot köpcentret där jag köpte en massa kläder. Det är första gången på ungefär två år som jag köpte kläder. Jag skojar inte.
Min plan var att åka tillbaka till Köpenhamn samma dag, dålig plan, för jag var lika trött som en zengångare som inte fått sova på tre år. Så jag blev kvar, vi åt africana-pizza och såg på "LOVE AND OTHER DRUGS" och en skräckfilm.
Nästa morgonen skulle Anna till Kastrup, för att ta flyget hem. Klara skjutsade oss kl 7, tidigt på morgonen. Jag och Anna satt på färjan från Helsingborg till Helsingör och pratade om minnen, Israel, människor och skvaller från förr och nu.
Så hær ser ingången till min skola ut BTW:
För att gå tillbaka till det jag började på, på den första raden av det här blogginlägget.... Jag och Helle var på apoteket idag. Jag skulle inte ha något men tog en kö-lapp, i fall om att. Sen när det närmaste sig min tur så bestämde jag mig för att ge bort min kö-lapp till en gammal gubbe.
"Er det riktig?" Frågade han mig.
"Ja visst, ta den" Sa jag.
Jag gick ut ur det jobbiga apoteket där man fick andnöd med en massa andra människor och stod istället utanför och väntade. När gubben gick ut så frågade han mig om han fick ge mig 20 kronor för att jag varit så snäll mot honom.
"Nej, nej, det ska du inte" sa jag.
Han fortsatte gå bort mot gatan.
Efter fem minuter så ser jag gubben komma tillbaka, gående mot mig.
"Are you a christian?" (Han hade förstått att jag inte pratade danska)
"Good question" sa jag "I believe in God. But I don't know if I would call myself a particularly chirstian person."
"You act like one. What you did for we was a very kind chirsitan act. God bless you."
"Thankyou, god bless you too."
Jag och Maria besøkte føresten Københavns Domkirke i Søndags kvæll, efter att vi sett på en førvånadsvært bra film som heter "Midnight in Paris" av Woody Allan. Det var inte sista gången jag gick till den kyrkan.
PÅ MIN SKOLA så har jag gjort en undermedveten analys. Det finns en grupp som är typiska Köpenhamnare. Väldigt snygga, unika, speciella, starka, stilfull designade, lyckade och snälla...MEN typiska storstadsbor. De har redan sitt liv här, sina vänner, sin familj. Lite svåra att komma nära. Eller så har vi bara olika sätt att vara, vilket skapar en liten barriär. Språket skapar också en liten barriär, för de snackar så fort och med slag.
Sen har vi de unga, rika, party- norrmännen som precis kommit ut från gymnasiet. Söta och glada många av dom, med de har en stänk av naivitet och bortskämdhet. Oljan kan man inte bygga en stabil självkänsla på. (he he he, vad jag kan vara vitsig ibland :P)
Kategori nr 3 består av danskar från andra ställen än Köpenhamn. De är nya men ändå inte.
Kategori nr 4 består väl egentligen av mig. Svenska Hanna. Och kanske svenska Gabriel. Och engelskmannen Tim. Jag visste inte vad jag skulle tycka om min kategori innan, men nu tror jag att jag inte har något emot den. Den är rätt bra :)
Min skola accepterar bara studenter med skandinaviskt ursprung, jag har inte tänkt på det på det sättet, jag vet inte om det skulle kunna finnas ett sånt krav i Sverige. Sverige ær så oroliga før att verka rasistiska. Ingen annan är i alla fall från någonannastans. Förutom Tim då, som är halv dansk halv engelsk.
Skandinavien är intressant. Danskar, svenskar och norrmän, islänningar och finnar. Vi är så nära men ändå inte. Jag vet inte hur många samtal jag har haft om de skandinaviska språken eller om olikheterna mellan nationaliteter. Jag undrar när det ämnet kommer bli helt uttjatat.
Nu bor jag føresten på Julius Blom Gade i Nørrebro, København. Så hær ser min dørr ut:
Kommentarer
Trackback
