eachdaycountshere

En kongelig affaere blev översatt till A royal affair och inte till En kunglig affär. Vad tycker vi om det? Skumt.
En bra film. En riktigt bra film. En eloge till Mikkel som spelar den galne danske kungen. Alla skådespelare var bra, Alicia och Mads och alla. Den lyckades få fram en riktigt rolig, trovärdig, glamorös, intelligent film som utspelar sig i 1700-talets europa. Det som händer mellan dem är sånt som händer mellan människor, ger den beskrivelsen någon mening? Alltså, relationer i filmer kan verka så långt bort från verkligheten ibland, men jag tyckte inte den här var det.

Do you hate shopping but are told that you absolutely love it?
Do you somtimes criticize the slightly exaggeration about sms- codes?
Do you find it hard to just eat pizza and do nothing/relax on your free time and ignore the "to do-list" constantly reminding you in the back of your head?
Do you find yourself in a innerconflict about what's the limit of being funny is?
Do you find it hard to be a woman?
Do you just don't get it?

Sweet heart. Here it is. The Book. Take it to your heart.

 

Retorik är något jag sysslat en del med det senaste halvåret. Ord, övertygelse, stil och sånt ni vet. Karin Boye var en svensk poet som verkligen får svenska att låta vackert.

Jag var helt SLUT igår. Jag var så trött att jag inte ens kunde sova. Jag tog mig till en pizzeria på fjällgatan, där jag bor i majorna (jag har kommit på att det området jag bor på är mer än coolt. Det är riktigt coolt, har inte tänkt på det förr". Jag köpte en pizza med jordnötter, banan och kyckling. MUMS. Jag åt med händerna och klunkade i mig cola. Kan inte minnas när jag njöt av en pizza sist, år sen!!! För att toppa det hela så såg jag på BIG BANG Theory samtidigt. Jag tycker i för sig inte att den är bäst, men det är lättsamt och man kan bara skratta åt dumma skämt.
Underbar pizza.

Hej.

Min header är borta.
Jag bara klickade bort den helt enkelt. Lätt. Det finns helt enkelt ingen längre. Gu va jag har stört mig på den. Men också tyckt om den.

Lets face it. Det är mycket som är så för mig, jag stör mig på saker utan att göra något åt det. Till mitt försvar har jag att om jag skulle göra något åt allting jag stör mig på så skulle jag inte göra något annat än att åtgärda massa problem hela dagarna och nätterna. Hur kul vore det livet?....tänk dig...."Godmorgon Hanna! Idag är det en ny dag, ett problem i sig, eftersom att varje dag kommer med nya problem. Högen med problem växer, det är bara att hugga tag i dem". Och så sitter jag där med högen av problem. Som om jag satt bredvid en hög av potatis som skulle skalas, men potatisarna tar aldrig slut. Det låter ju fruktansvärt. Snacka om att inte komma någonstans.  

Lokalisering: Majorna, Göteborg.


Väder: Grådisigt. Regn.
Inspirationskala: Inte allt för låg.

Trots allt, trots regn. Trots att jag kunde suttit i tel aviv just nu och druckit mangosmoothie. Trots att jag kunde ha ridit över prärien. Trots att jag kunde ha simmat i röda havet. Lyssnat på en konsert i Berlin. Trots att jag kunde sitta på en restaurang med vänner i Härjedalen. Så är inte allt fel. Jag kanske kan hitta på ett litet äventyr här.

Caitlin Moran är den bästa av dem bästa författarna jag läst på länge. Varför? Hon är så rolig! Jag älskar humor. Borde finnas tusen gånger mer humor i våra liv. Så nu ska jag läsa om vad hon har att säga om saker och ting.

Min dag,
i staden Göteborg.
Tvätt och städning och återhämtning från gårdagens tenta. Ett tal, ett försvarstal. Jag hörde att man gjort en undersökning på vad människor fruktade mest. Första plats: Att hålla tal. Andra plats: Döden.
Cornelis Vreeswijk har varit med mig idag och sjungt alla hans gamla dängor. Jag var hos Sara igår, Sara som jag gått i samma kyrkokör som i Lidköping, och vi såg på en fílm om hans liv. Älskade Cornelis. Han blev aldrig svensk medborgare, MEN ingen kan skriva svenska sånger som han.
Min dag,
är inte slut.
Nu ska jag ut,
i staden.
Göteborg.

Det är irriterande att jag inte kan få tag i Maja idag. Jag kan inte springa över till henne.
Det är inte helt sant att jag inte fått tag i Maja idag, det har jag, men det enda jag sagt är "Skype?" och sen har hon sagt "nää, inte just nu". Sen måste jag lägga på för att inte slösa asmycket pengar.

Musik och musiktexter kan verkligen förändra. När låten November med Laleh kom ut, så gick jag på gymnasiet. I den sjunger hon;

Well, you know me. I've never been afraid. I've always jumped into it. With my whole heart. And no shame.

Den låten har påverkat mig. Jag tog mig till den texten direkt. Den blev som ett stöd som behövdes när saker och ting inte var självklart.

Under sista året på gymnasiet så gav Maja mig låten Roses av Laleh. Sen dess har den varit min låt. Så fort jag sätter på den, så är det fortfarande samma sak.

Roses

I will listen in stereo
I’m here
I’m here
it was longtime ago
someone whispered in my ears
and Sevy says she knows me
I wont stay
I wont stay
and she might know me well
but not today, I hope
and this time I’ll be brave
along the clouds
but it takes time to say
here you are

cause I can’t keep the roses
no
I can’t save the roses
the roses from before
cause I can’t save the roses
no
I can’t save the roses
the roses from before
I can’t save the roses
the roses from before

how you grow
you grow on me each day
the past I know
but the past don’t know the smell
of your neck
this is all you wanted so you better believe it
these things don’t happen every day

so I can’t keep the roses
no I can’t keep the roses
the roses from before
so I can’t save the roses
no I can’t keep the roses
the roses from

I don’t have to save the roses from before
oh, I’m pretty sure
I’m going to try the roses
I don’t have to save the rose no
I can’t keep the roses

no I can’t keep the roses from before
I don’t have to save the roses from before.

Min målerilärare säger att jag är för viljestark. Han är helt seriös med vad han håller på med, jag är så imponerad av vad han ser. Han sa ungefär "Nu måste jag kritisera dig Hanna" (han säger det med ett leende) "Men du är för envis och orubblig ibland. Du måste följa flödet. Du har redan en bild av hur du vill ha det, men det kan visa sig att det du börjar på leder till något annat, något mer intressant. Då är det din skyldighet att fortsätta på det istället. Och förstör inte tavlan om den redan är fin som den är genom att måla något som inte passar in, trots att den inte blev som du tänkt dig, då behöver du inte förändra den. Lär dig att avsluta".
Det ligger nog något i det. Men det är lite läskigt. Jag är nog inte van vid att bli nöjd.

Is it possible to explain how interesting people are?
The key of journalism and theatre is, according to me, people and observations and stories. I think the two subjects are very similiar.
Stories. And more stories. Try to get into another world and decribe it, try to understand the most confusing and complex phenomenas.
There is seldom no point in judgeing, there is no good and no bad guy.
Something touches you, something has to be told. We all carry them. Sometimes they can be heavy, sometimes they can make you believe you can fly, sometimes they hurt you, sometimes they strengthen you, sometimes you learn, sometimes you don't know why, sometimes it's strucks you.... Well, all I feel and know is that it, in one or another way, it has to be told. Otherwise I will explode.
This song by The kooks explains it;

Say whatever you have to say, I'll stand by you.
Do whatever you have to do, to get it out and not become a reaction memory
To hurt the ones you love you know you never meant to but you do

Be whoever you have to be, I won't judge you
Sing whatever you have to sing to get it out and not become a recluse about you, how to come out
I know you never meant to but you do
oh but you do

Still I need your sway, because you always pay for it
And I, and I need your soul because you're always soulful
And I and I need your heart, because you're always in the right places

And take whatever you have to take, you know I love you
come however you have to come, and get it out and get it out

Take it out on me, take it out on me
I'll give it you all, I give it you all,i give it

Stevie Wonder sings "we all know that people are the same wherever you go, there is good and bad in everyone"

So fascinating.

Have to eat now.

Idag gjorde jag den mest sæmsta gestaltningen av en afrikansk tjej med stort afro.
Vi skulle studera mænniskor på tågstationen. Hon åt hamburgare, var någon slags sækerthetsvakt. Hon hade bråttom men gick nochalant och var sådær sjukt avslappnad.
Min gestaltning slutade med att jag bara kækade hamburgare konstant. Med øppen mun. Vad jag æn gjorde kækade jag hamburgare.
Måste nog utveckla min gestaltning dær kænner jag.

Hmmm... vad ska jag bidra med till værlden idag?

Berætta om något som hænt?
Om mina tankar om værlden och livet, himmel och jord?

Jag skulle kunna berætta vad som hænde i helgen. Sofia, min gamla klasskamrat från gymnasiet och kollega i somras var på besøk med hennes arkitekturklass. Mycket trevligt. Hon sov hos mig och fick vara med på en skolmiddag hær på Borup och næsta dag hængde jag med Sofia och hennes vænner från Umeå univeristet. Fin kvæll, mysiga mænniskor. Och jag fick prata svenska. Ren svenska. Jag behøvde inte kænna mig som en alien. Inte før att jag gør det så ofta, bara lite.

Älskade vän,
Det är inte lätt.
Det är en stor värld.
Det är inte alltid som det verkar vara.
Faktum är att det sällan är det som verkar vara.
Människor kan säga så konstiga saker och bete sig så märkligt.
Men det är inte att undra på när man tänker på hur lätt det är att känna sig vilsen.
Du behöver inte lyssna på dem om du inte vill.

Vart jag än går så är människor likadana överallt. Det finns gott och ont i alla, alla har sin historia. Alla har beskymmer, drömmar, brister, rädslor, minnen.

Och herregud vad vi pressar oss själva. Till det yttersta. 
Alla har vi vårt.

Jag pratade med en tjej häromdagen som helt plötsligt bara öppnade munnen och berättade om hennes mörkaste tankar. Hennes förhållande till pengar är skrämmande. Hon skulle kunna göra allt för pengar, och jag ser att det har knäckt henne. Pengar. Hallå. Snälla, snälla, snälla, låt det inte betyda så mycket. Det har gått för långt. 

 

Jag svarar "Jag tror det" på vældigt många spørsmål (frågor).

Jag ønskar jag kunde svara "Jag vet..." lite oftare.

Men jag vill ju inte ljuga. Det ær ett av mina størsta mål. Jag drar vældigt gærna till med vita løgner ibland, helt obetydliga. Typ som "vart ska du Hanna?" "Jag ska bara ta en promenad". Nær jag egentligen ska ta ut pengar. Vad ær meningen med det? Varfør inte sæga som det ær?

Mærkerligt. Mærkeligt.

My flatmate looks and acts very similar to the character Anne Hathaway plays in the film Love and other drugs.
And we got a new student today at Borups Højskole. She's danish and her name was..Mari I think. She reminded me so much of Helena Christensen. I was so impressed by her acting today, very believeble. I think theatre is best when there is no need to exaggerate, it's enough to just let it come and not push it too much.

Langugage barriers, welcome to my daily life.
Today I had drama class. I played a secretary and the dane played the cheating husband.

Jag - Jag ær singel.
Han - Oja, du sjunger?
Jag - Nej, jag sa att jag ær singel. Men jag gillar att sjunga också, på tal om att sjunga.

For real. A conversation between a dane and a swede is apparently doomed to fail.

Idag så var jag inne på ett apotek i Köpenhamn med Helle. En kompis från Höjskolen som jag går på. Borup heter den. Borups skandinaviske Höjskole, halva klassen danskar, halva klassen norrmän. Och jag då, svenskan, och en annan svensk. Jag läser mina favorit farvorit favoriiiiit ämnen: Teater och Dans på måndagar och tisdagar. Journalisitk på onsdagar. Politik på torsdagar och sist men inte minst Målning på fredagar.
Ja, jag är väldigt lycklig för att jag får chansen att gå på en sån här härlig skola.
Jag var överlycklig i fredags då vår målningsgrupp fick gå runt en hel dag på Statens museum och analysera nordisk konst sen 1700-talet och framåt. Det är så fruktansvärt intressant. Jag satt helt trollbunden och lyssnade på när lärare och studenter diskuterade färg och penseldrag och innebörd och bakgrund.

Men vägen hit har inte varit så lätt som den kanske sett ut. En förvirrad och extermt utmattad, sliten och nött Hanna har tagit sig fram i världen. Historien är lång, men för att göra den lite kortare så har jag kastat mig själv in i olika världar. Alla intryck och anpassningar har gjort slut på mig. Jag har inte känt igen mig själv.

Det enda som inte fick mig att bryta ihop helt och hållet och gömma mig under täcket dag och natt var att jag vet hur det faktiskt är. Det kommer inte bli lättare. Vad jag än gör så kommer det vara något nytt och påfrestande. För när någonting slutar så blir det, vad man än väljer, något helt nytt. Nya platser, nya regler, nya människor, nya bostadsansökningar, nya lån, studier, jobb, nya gator, nya spel och det värsta av allt, nya vänner som från och med den stunden vi blir vänner alltid kommer finnas i mig och som jag alltid kommer sakna. Aldrig tillåts man känna känslan av att det faktiskt är rätt bra att leva och att allt är rätt okej "nej nej, jag måste snegla på klockan, måste hinna, måste springa, måste...måste.....måste..." Jag vet inte ens vad jag jagar.

Just nu spelades en låt av Brandi Carlile i mitt huvud, Canonball:
....There is a man all alone, telling me his friends are gone, that they died and flown away. So I told him he was wrong, that your friends are never gone, if you look to the sky and pray....

NÅGOT VÄLDIGT KUL SOM HÄNT:
Jag måste berätta något som får mig att hoppas igen, sedan jag kommit till Köpenhamn så har jag träffat mina mycket kära vänner från resan Israel i höstas,
Pablo från mexico träffade jag under min första vecka här (vi festade och pratade om allt hela natten till kl 4 på morgonen)
Sen för några dagar sen stötte jag på Emilie från Köpenhamn när jag skulle till skolan (helt otroligt att se hennes vanliga liv, där hon hoppas på en buss i Nörrebro, istället för att sitta och äta i dinninghall i Baram....)
Nu i helgen så var Anna från Österrike, Julia från Amsterdam och Klara från Helsingborg på besök i Köpenhamn. Vi åt middag, alla vi och Rebecca som är köpenhamnare, helt otroligt. Vi packade inte äpplen, utan vi satt på en restaurang tillsammanse i Danmark. Helt otroligt, var tvungen att nypa mig själv.

Kvällen slutade med att alla tre tjejer som var på besök här förfestade hos mig (jag var jätteorolig för vad mina flatmates skulle säga, det var liksom min första helg och jag tar med mig tre vänner och dricker öl och sjunger till israeliska sånger på mitt rum... )
Men tur för mig att italienaren Giovanni och danskan Elisabeth är extremt laidback och bara tyckte det var kul.
Eftersom att jag är helt ny själv här,  jag har bara  bott här i några få dagar , så visste jag inte vart vi kunde gå ut. Eliz tipsade om en klubb som hette DRÖNE, som låg två minuter bort. Rökigt, crowded. Men indie och väldigt häftigt och skönt ställe, jag har aldrig upplevt något liknande i Skandinavien.
Sen åt vi världens godaste kebabrulle (nybakat bröd). Efter det sov vi alla fyra, inte så bra, i min säng, trots att den är stor så är det inte såå stor.
Nästa dag bestämde jag mig för att hänga med resten av gänget till Helsingborg. Väl i Helsingborg hade vi inte så mycket tid, vi åt mcdonalds i bilen påvæg mot köpcentret där jag köpte en massa kläder. Det är första gången på ungefär två år som jag köpte kläder. Jag skojar inte.
Min plan var att åka tillbaka till Köpenhamn samma dag, dålig plan, för jag var lika trött som en zengångare som inte fått sova på tre år. Så jag blev kvar, vi åt africana-pizza och såg på "LOVE AND OTHER DRUGS" och en skräckfilm. 
Nästa morgonen skulle Anna till Kastrup, för att ta flyget hem. Klara skjutsade oss kl 7, tidigt på morgonen. Jag och Anna satt på färjan från Helsingborg till Helsingör och pratade om minnen, Israel, människor och skvaller från förr och nu.

Så hær ser ingången till min skola ut BTW:

För att gå tillbaka till det jag började på, på den första raden av det här blogginlägget.... Jag och Helle var på apoteket idag. Jag skulle inte ha något men tog en kö-lapp, i fall om att. Sen när det närmaste sig min tur så bestämde jag mig för att ge bort min kö-lapp till en gammal gubbe. 
"Er det riktig?" Frågade han mig.
"Ja visst, ta den" Sa jag.
Jag gick ut ur det jobbiga apoteket där man fick andnöd med en massa andra människor och stod istället utanför och väntade. När gubben gick ut så frågade han mig om han fick ge mig 20 kronor för att jag varit så snäll mot honom.
"Nej, nej, det ska du inte" sa jag.
Han fortsatte gå bort mot gatan.
Efter fem minuter så ser jag gubben komma tillbaka, gående mot mig.
"Are you a christian?" (Han hade förstått att jag inte pratade danska)
"Good question" sa jag "I believe in God. But I don't know if I would call myself a particularly chirstian person."
"You act like one. What you did for we was a very kind chirsitan act. God bless you."
"Thankyou, god bless you too."

Jag och Maria besøkte føresten Københavns Domkirke i Søndags kvæll, efter att vi sett på en førvånadsvært bra film som heter "Midnight in Paris" av Woody Allan. Det var inte sista gången jag gick till den kyrkan.

PÅ MIN SKOLA så har jag gjort en undermedveten analys. Det finns en grupp som är typiska Köpenhamnare. Väldigt snygga, unika, speciella, starka, stilfull designade, lyckade och snälla...MEN typiska storstadsbor. De har redan sitt liv här, sina vänner, sin familj. Lite svåra att komma nära. Eller så har vi bara olika sätt att vara, vilket skapar en liten barriär. Språket skapar också en liten barriär, för de snackar så fort och med slag.

Sen har vi de unga, rika, party- norrmännen som precis kommit ut från gymnasiet. Söta och glada många av dom, med de har en stänk av naivitet och bortskämdhet. Oljan kan man inte bygga en stabil självkänsla på. (he he he, vad jag kan vara vitsig ibland :P) 

Kategori nr 3 består av danskar från andra ställen än Köpenhamn. De är nya men ändå inte. 

Kategori nr 4 består väl egentligen av mig. Svenska Hanna. Och kanske svenska Gabriel. Och engelskmannen Tim. Jag visste inte vad jag skulle tycka om min kategori innan, men nu tror jag att jag inte har något emot den. Den är rätt bra :)

Min skola accepterar bara studenter med skandinaviskt ursprung, jag har inte tänkt på det på det sättet, jag vet inte om det skulle kunna finnas ett sånt krav i Sverige. Sverige ær så oroliga før att verka rasistiska. Ingen annan är i alla fall från någonannastans. Förutom Tim då, som är halv dansk halv engelsk.

Skandinavien är intressant. Danskar, svenskar och norrmän, islänningar och finnar. Vi är så nära men ändå inte. Jag vet inte hur många samtal jag har haft om de skandinaviska språken eller om olikheterna mellan nationaliteter. Jag undrar när det ämnet kommer bli helt uttjatat.

Nu bor jag føresten på Julius Blom Gade i Nørrebro, København. Så hær ser min dørr ut: